Pop
9 juli
Kors i taket! Paul McCartney, som i decennier sågats av svenska kritiker, är het igen. Kanske är det samarbeten med artister som Kanye West och Rihanna som skruvar upp förväntningarna. Eller så har musikgeniet McCartney hamnat i fas med samtiden. En artist som älskar det han gör och tänker fortsätta med det ”så länge skutan kan gå”.
Tele 2 Arena är i alla fall fullsmockad, knappt 24 000 Beatlesfans har klämt ihop sig i den funktionella men också ganska omysiga arenan. Ljudet var helt okej där jag satt, andra stördes av ett eko som studsade tillbaka över publiken. Jag förstår att folk blir förbannade, har man pungat upp en tusenlapp för att vara med på festen, då ska ljud, ljus, medhörning och låtlista vara på topp.
En konsert med Paul McCartney har få skavanker, den går liksom på räls. Han väljer och vrakar ur den digra Beatleskatalogen, leker pyrotekniker och sjunger temat till James Bond-filmen ”Live and let die”, fräschar upp Wingsklassikern ”Band on the run”, hyllar John Lennon och George Harrison, spelar på sin Hofnerbas, sin Yamahaflygel och sina skönt klingande akustiska gitarrer. Harrisons evergreen ”Something” framförs till ukulele och han leder allsångskrålet i slutet på ”Hey Jude”. På platsen bakom mig sitter Niklas Strömstedt och son och lägger på egna sköna Beatlestämmor. Sångglädje!
Paul roar sig med att prata svenska i mellansnacken, men annars har han slutat med sina fåniga v-tecken och tummen upp. Istället kopplar han svartvita dokumentära bilder till sina egna sånger, till exempel visas Wilma Rudolphs finish på 100 meter i Rom-OS medan Paul sjunger "Lady Madonna-frasen "seehowtheyrun".
Det går så … lätt. Jag vet, jag har haft den känslan många gånger när jag sett och hört McCartney. Men, förstås, all respekt till en artist som går från den svårsjungna, orgiastiska ”Helterskelter” till den mjukt sorgmodiga ”Yesterday”. Under några takter med Jimi Hendrix "Foxy lady" visar McCartney att han också hade kunnat bli en sologitarrist av rang.
”Helterskelter” är en låt som sliter grymt mycket på stämbanden och Paul får problem med att slutföra den tre timmar långa konserten. Visserligen får han hjälp med sången. Trummisen Blair Cunningham och syntmaestron Paul ”Wix” Vickens sjunger unisont med Paul i hart när varje låt.
Skönast den här kvällen var de McCartneylåtar som framfördes i så kallade ”unplugged”-versioner. Som "I've just seen a face", "Wecan work it out" och "Blackbird". Mest överraskande låtval var annars "(It's just) anotherday", en slags modern version av "Eleanor Rigby", snyggt placerad i tidigt 70-tal.
Som vi amatörgitarrister plägar säga: "Ett rent och klart gitarrljud ska aldrig förringas".