Detta självutnämnt fjärde bästa bandet i Lund har rosat Sverige med de mest alldagliga, men samtidigt smått geniala, texterna under snart 40 år. Detta till tonerna av musik som balanserar på gränsen till det allra mest banala. Lägg dessutom till sångaren Bo Åkerströms tunna stämma och du har en blandning som rent logiskt inte borde fungera på något sätt alls. Och ändå har de en trogen publik, som knappast blir mindre för varje år som går.
På senare år har de med sin Wilmer X-förstärkta sättning byggt ett gediget rykte som ett liveband av rang, och har med eftertryck visat att de är ett av Sveriges bästa rockband. Sett till det, är det smått obegripligt att de väljer att göra det så svårt för sig denna fredagskväll. Inledningen av konserten utgörs av material som till och med i Torssons värld ligger långt ifrån vad som ens med den mest givmilda inställningen skulle kunna kallas hits. Dessutom går de flesta låtarna i en tradig dansbandsstil, tydligast exemplifierat av den ikväll lätt vedervärdiga ”Assar höll ett tal”. Spelningens brister tydliggörs än mer när Torsson bryter av med ”En tung missbrukare”, som inte är annat än rock ’n’ roll i dess renaste form.
Spelningen lyfter något halvvägs in, och avslutningen är riktigt bra. Publiken får sin ”Danmark”, sin ”Det spelades bättre boll” och sin ”Sverige” och till sist ”Jag minns en gammal bil”. Men känslan av att de första tre kvartarna var lite av ett slöseri släpper inte. Publikens inropningar i fem minuter (förvisso förgäves) för ett andra extranummer torde dock tyda på att merparten var nöjda, även om Torsson borde kunna bättre.