Det här var första mötet mellan jazzsjungande Tolstoy och Blåsarsymfonikerna, och i min föreställningsvärld var det ingen självklarhet att det skulle fungera så värst bra. Men det gjorde det! Och ju längre konserten höll på (i och för sig var det inte så länge, dryga timmen bara) desto mer fann de varandra och bildade en fungerande enhet.
Tolstoy är ett pålitligt proffs som alltid levererar. Scenframträdandet var både koncentrerat, rutinerat och avspänt, och det vann på att hon var så väl förberedd. Att stå så ensam i fokus på en scen är utlämnande, men det hanterade hon suveränt utan manér och åthävor.
Denna gång visade hon också mer av sin vokala förmåga än jag tidigare fått uppleva. Röstens omfång imponerade, höjdtonerna fick ett rejält bett när hon önskade det och när hon sjöng svagt i det låga registret blev hon personlig och lät rentav förtrolig. Ett exempel på det var ”Little Pretty”, bearbetningen av en rysk barnvisa från hennes skiva ”My Russian soul”.
Från den plattan hade hon också hämtat ”Aftermath”, en smått funkig och annorlunda variant av ett tema ur Tjajkovskijs ”Svansjön” som både hon och orkestern fick till en övertygande tagning av. En annan höjdpunkt var när hon i Aretha Franklins paradnummer ”A natural woman” vässade till den soulskärpa i rösten som låten kräver. Ytterligare en var ”He was too good for me” där trumpetaren Pelle Anelid bidrog med ett snyggt solo.
Jag har hört Blåsarsymfonikerna ett oändligt antal gånger, ändå överraskade de mig i sin roll som jazzband. Flera gånger tidigare – när gästande artister har behövt det – har de närmat sig storbandsidiomet, och det har skett med varierande framgång. Denna gång tog de steget mer fullt ut, och det lät riktigt bra! Ett regelrätt storband är de förvisso inte, men det finns ju många habila jazzmusiker bland dem, och de visade sig kunna hantera de urläckra arrangemangen av sådana giganter som Sammy Nestico.
Hans Åkesson ledde det hela från sin plats i orkestern, och när det plötsligt var dags för de båda avslutande bluesiga shuffle-låtarna kändes det som hemmaplan för både vokalist och blåsarsymfoniker.