Musiker: Göran Blomgren, Patrik Lundström, Mats Englund, Olle Nyberg, Per Melin
Garden, Konsert & kongress i Linköping
12 april
Det finns hyllningsband och det finns hyllningsband. En del klär sig i Mercurytöjd spandextrikå eller Sgt. Pepper-influerade glamrockar. Andra försöker genom banduppställning och vänsterhänta gitarrfattningar kopiera sina förlagor. Ytterligare några bjuder på delar av det originalband de tolkar. Och några av de sistnämnda lever dessutom kvar i den tidsanda som omslöt dem då.
Tusen bitar – Björn Afzelius version av Anne Linnets "Tusind stykker" – har givit namn åt den turné som på söndagskvällen avslutades i Linköping. 25 konserter på 22 orter och 30 dagar har nått sin ändhållplats. Och det hyllningsband som delvis utgörs av medlemmar från Afzelius kompband Globetrotters har därmed slutit cirkeln och rest klart. Kanske inte runt jorden, men väl runt om i Sverige. Och det är inte tusen sånger som framförs, men väl 21 på den konsert som varar i lite mer än 2 timmar. Men nog med sifferexercisen där.
Att hylla en artist är alltid svårt, det tenderar ibland att bli en balansgång mellan utklädnad i nämnda spandex och glitterbroderade rockar, eller att bli perukprydda look-a-like-försök, där originalbandet aldrig varit så gammalt som de personer som döljer sig under löshåren. Och att bedöma ett hyllningsband är inte heller alltid självklart. Är det musiken? Sången? Texterna? Eller helheten som ska upp till granskning?
Hyllningsbandet på konserten ”Tusen bitar” ägnar en hel del kraft åt att tala väl om sin artist. Har man nyligen sett dokumentärfilmen om Afzelius kanske vissa ord känns väl tillrättalagda. När det gäller arrangemangen försöker bandet föra några sånger in i en mer basackompanjerad tidsålder än deras original. Och sånginsatsen varierar mellan att vara Patrik Lundströms lätt stockholmska ljusa nyanser och Göran Blomgrens mer originallika röstdarrningar.
Men konserten bärs – kanske föga förvånade – fram av de texter och den musik som signerats eller fått sitt signum av Björn Afzelius. Och det är en intressant låtskatt man gräver ur. Kända sånger och mindre så. Politiskt laddat och mindre så. Berättande historier och mer poetiska så. Och någonstans uppskattar jag som mest de sånger som inte tillhör Afzelius mest kända – "Odysseus" för att nämna en – och den resa Blomgren tar med publiken på för att linda in, presentera och ge liv till de musikstycken som framförs. Han blir en ciceron som må skönmåla beskrivningen lite, men aldrig ger sig in på att hylla på ytan genom attribut, utan håller hela tiden tributen nära hjärtat.