Säsongspremiär: Cecilia Zilliacus möter Linköpings symfoniorkester
Dirigent: Glenn Mossop
Linköpings konsertsal 21/9
LSO:s säsongsupptakt inleddes med en hyllning till L E Larsson, född 1908. Förspelet till "Förklädd Gud" fick här en prägel av allvar och ljus andakt.
Det följande numret utgjorde en stämningsmässigt starkt kontrast: Stravinskys violinkonsert - tillkommen praktiskt taget samtidigt med förspelet men präglat av helt andra stilideal: upphovsmannen har alltjämt sin Petrusjka-musik i gott minne, och han blinkar muntert åt både Bach och synkoperad jazz. Solostämman är knappast solistisk i vedertagen mening; snarare är det fråga om ett konsertant verk, där solisten musicerar ingiven av, ibland inbäddad, orkestern.
Yttersatserna är lekfulla och rytmiskt spännande, och det gäller framför allt om den sista, där Zilliacus spelade alldeles glänsande i den vitala och tekniskt krävande solostämman. Men allra mest tilltalades jag av hennes spel i tredje satsen: solostämmans kantilena blev verkligen skön!
Glenn Mossop höll samman orkestern på ett imponerande sätt.
Cecilia Zilliacus hoppas jag ursäktar om jag trots allt vill påstå att framförandet av Tjajkovskijs fjärde symfoni blev krönet på denna lyckade konsertkväll. Det är vanligt att knyta den till tonsättarens biografi, och han har själv väglett oss med det brev till sin välgörare, fru Meck, där han talar om "vår symfoni" och säger att dess ämne är "fatum", dvs ödet. Och visst finns det dramatik i bakgrunden: det lika katastrofala som kortlivade äktenskapet.
Orkestern spelade verkligen särdeles fint, med verkningsfull intensitet i yttersatserna och nästan smeksamt skönt i andra satsen. Alldeles övertygande blev inte pizzicatosatsen: att sjunga pizzicato och att variera dynamiken ställer ju stora krav. Men helheten imponerade, och förtjänsten är främst Glenn Mossops.