Crusellhallen
14 februari
Först undrar jag om jag gått fel. Tagit Ågatan ned mot Filmstaden i stället för att följa Gråbrödragatans och Konsistoriegatans förlängning till Konsert & kongress. Sedan undrar jag om Jill gjort det. Valt fel väg alltså.
Musikbegåvade Jill Johnson sjunger och spelar i Crusellhallen på Alla hjärtans dag. Publiktillströmningen har gjort att hon bjuder på dubbla föreställningar. Till skillnad från tidigare konserter – det har blivit några genom åren för min del – där hon valt ett tema och antingen varit rockig, countryinfluerad eller mer bluesinspirerad, bjuder hon på sånger ur alla repertoarer denna dag. Scenshowen är större, scenografin mer påkostad, och koreografin mer av det mesta, och inte minst: mer utstuderad.
Det är givetvis farligt att dra paralleller till en film jag inte sett och en bok jag inte läst, men när Jill öppnar sin show med vågade dansakter, kjolar kortare än kort-kort och skämt som har fler sexanspelningar än ett avsnitt av "Paradise hotel", är det inte svårt att tänka associativt och också att tycka att det känns onödigt. Och som någon som gått bort sig lite.
Men Jill är Jill, och den show som sedan följer blir betydligt mer helylle än dess inledande nummer, även om skämten mellan varven landar under naveln igen.
Jill Johnson går från hetsigt utstuderat till banjoackompanjemang och sånger på svenska. Hon vandrar vidare med Nashville i sinnet, tonar ner med ett pampigt framförande av sin ”Kärleken är”, gör en tidsresa med femtiotals- och disko-tolkningar av sin schlager ”Crazy in love”.
Hon blandar svenska och engelska, eget med andras, a cappella med fullorkester, och gammalt med nytt. Publiken får se en ny sida när Jill Johnson ger sig i kast med några av Rat Packs nummer. En annan när hon avskalat bjuder på gitarrackompanjerad sång från scenkanten. Och ännu en när hon leker loss som Beyoncé.
Trots många mellanakter tappar showen aldrig tempo och Jill ger röstsignum till vitt skilda genrer. Jag räknar antalet sångstilar till närmare tio, och klädbytena till ungefär lika många. Sällan tidigare har hon omgivits av dansare på sina konserter, och dansnumren kamouflerar smidigt klädbytena, tyvärr också på bekostnad av delvis förinspelad sång.
Scenografiskt roligast är sången hon framför till sina barn, där dessa sitter som rörliga streckgubbar i en soffa. Galnast utstyrsel är kycklingjackan i en diskobollad version av nämnda ”Crazy in love”. Men, showen saknar något av en röd tråd. Jag blir osäker på vad Jill Johnson vill säga, och undrar vad som blir kvar i minnet efter showen, när jag vandrar förbi Filmstaden på hemvägen. Utan någon som helst lust att gå in.