Wentus Blues Band
L´Orient, Linköping 26/11
Det märktes bland annat i suverän behärskning av de skäligen enkla strukturerna och i att det inte blev tempofall ens mellan låtarna.
Juho Kinaret sjöng med en naturlig bluesröst som måste vara karvad i finskt urvirke för att tåla så mycket konserter.
Alla i bandet bidrog till tung-gunget, men i ett så litet gäng och med så formbegränsad musik vilar mycket ansvar på gitarristen. Han ska göra något meningsfullt mellan sångarens inpass, och han ska ständigt få ur sig solon som tillfredsställer bluestillbedjarnas förväntningar på känslor i övermått och kanske lite ekvibrilistik. Jag vet inte vem av bandets två gitarrister som skötte det där.
Men rutinen märktes i kontrollen av alla bluesklichéer, och musikanteriet i förmågan att variera sig. Det förekommer ju annars att man får höra nästan samma solo i flera låtar...
Stämsången var av det rudimentära slaget, men den användes så sparsamt att den hade rejäl och välgörande effekt när den väl kom.
Wentus hade modet att behålla lugnet när musikens puls pumpade långsamt, utan att falla för frestelsen att klåfingrigt fylla ut varje tänkbar lucka och hela tiden bevisa sin prestanda. I stället följde de med när blueståget rullade, det rytmiska dunket mot skarvarna fick göra jobbet.
Musiken tilltalade tydligt dem som lät fötterna dansa och dem som var lite runda under desamma. Men jag kan intyga att den var njutbar även för den som satt ner och var spik nykter.
Gunnar Ekermo