Ad Libitum och orkester, dirigent Camilla Sjöberg Friman
Katedralskolan, Linköping 19 oktober
Denna 60-talsdoftande kväll inleddes med en rolig film med omisskännliga tidsbilder av vänstertrafik, rälsbussar, Volvo Amazon och den typiska färgskalan. Tyvärr var Hanna Lindblads mikrofon inte vaken från början, vilket förryckte intrycket till en del. Annars var ”Hambostinta i kortkort” en bra öppning med kortkort (nåja…) bygdedräkt och allt.
Vi följde hennes fiktiva resa mot stjärnorna genom en melodikavalkad och möten med artister som Cornelis och Monica Zetterlund. 60-talslåtar är tacksamma att återvända till, åtminstone så länge de som lyssnar känner igen sin ungdom i dem. Ofta handlar det om engelska och amerikanska storheter – kul att Ad Libitum fokuserade på svenska örhängen från detta gyllene decennium: ”Popoppitopp”, ”Judy min vän”, ”Lyckliga gatan”, ”April april”…
Till Katedralskolan gick vi på konsert innan Konsert & kongress fanns, där är egentligen gemytligt. Kanske är ljudet svårmanövrerat, när alla på scenen var aktiva hörde man inte ord, men eftersom repertoaren gissningsvis var så välkänd kunde var och en säkert fylla i luckorna.
En höjdare var Ad Libitums framförande av ”Litet bo jag sätta vill” i Lasse Bagges gamla Gals & Pals-arrangemang. Sin mångsidighet till trots var nog detta koncept ändå inte deras primära hemmaplan. Det finns anledning att se fram emot deras julkonsert med Jojje Wadenius, där förmodar jag att de kommer mer till sin rätt.
Orkestern lät genomgående bra – även på egen hand i ”En kväll i juni” – och som beledsagare tassade de så gott de kunde på sina instrument för att inte manövrera ut sångarna. När Hanna Lindblad och damerna sjöng ”Tänk om han vet” till endast gitarr och congas framgick allt som det skulle, en bra låt är det dessutom! Ännu mer övertygande var ”Fat Mammy Brown”, här fanns nerven, det lyfte och svängde på riktigt!
Lindblads artisteri är professionellt, rösten är säker utan att glänsa. Men utstrålningen och scennärvaron är fenomenala. Inför våra ögon förvandlade hon sig till många figurer, som det blonda Motala-våpet som på bredast möjliga dialekt vädrade tankar som förvandlade de svenska Hollywoodfruarna till intellektuella snillen. Hennes omvittnade kvaliteter som dansare fick vi denna gång bara ana, mest i ”Spara sista dansen till mig”.
En eloge till den som föreslog att Towa Carsons ”Alla har glömt” skulle vara med; tveklöst en av 60-talets bästa svenska låtar!