1994 var det knappast någon av mina killkompisar som inte fick något trånande i blicken när de såg och hörde den väna, unga varelsen som delvis drunknade bakom en lite för stor gitarr. Frågan om allt var predestinerat eller en slump, formulerades till sången "Vem vet" och sångerskan bakom den stora gitarren var Lisa Ekdahl. Åren går, men den där rösten som blandar klockren skärpa med ett flyktigt nynnande, består och har delvis tänjt sina gränser. Lisa har gått från enkel vispop, där hon då 1994 mycket stod för deras sammanförande, över jazz och till latino-klingande toner. Hon har sjungit på svenska och allt oftare på engelska.
Och när hon inleder sin konsert i Crusellhallen på fredagskvällen är det jazzen och Lisas engelska sånger som står i centrum. Hon rör sig egensinnigt till tonerna, mumlar stroferna ibland, såsom hon sjöng utan att röra sina läppar, och blandar beskrivande mellansnack med att bara tyst gå över till nästa sång. Historierna som berättas indikerar att hon alltmer rört sig utanför Sveriges gränser. Musikerna sveper duktigt in Crusellhallen i ett jazzrus med långsamma toner och vispande rörelser över trumsetet. Men någonting saknas och besvikelsen över att hon valt sin betydligt mer anonyma karriär än de där sångerna som formade en tid mer än någonting annat.
Halvvägs in i konserten händer dock något. Musikerna lämnas ensamma på scenen en stund och Lisa återkommer sedan, slår sig ner, greppar sin gitarr och sveper med på publiken i sånger från sin svenska repertoar. Och det är här tiden stannar lite och ögonblicket darrar av nostalgi. Konsertens andra halva fortsätter på detta vis. Och när Lisa så reser sig från sin gitarr och börjar sjunga "Dom band som binder mig", då händer det där som ger livekonserter hela sina berättiganden. Kvällens hemliga gästartist äntrar scenen. Lars Winnerbäck.
Bortom detta fortsätter så Lisa med sina svenska sånger, i de flesta av dem från sitt debutalbum "Lisa Ekdahl". Och jag hör och ser att det inte bara är jag, utan större delen av publiken som ville höra just detta. Magin går aldrig ur efter Winnerbäcks lilla gästspel på konserten och Lisa håller oss liksom i sin hand.
Hon avslutar så med några jazzsånger på engelska, den sista där hon låter orkestern lämna scenen en efter en. Och även om Lisa aldrig blev större än hon var 1994, så har hon levt sig kvar och fortsatt våga sätt a sin prägel på det hon gör. Och när konserten väl är slut är jag både lite mer tillbaks i 1990-talet, men också konstigt omhuldad av jazzens långsamma rörelser och spelmässiga inverkan.