The Who
Globen, Stockholm 6 juli
En konsert med The Who är i dag egentligen en omöjlighet. När fantastiske Keith Moon, trummisen som förstörde fler trumset än vad de flesta musiker får chansen att spela på, dog 1978 tog han på sätt och vis med sig bandet i graven.
För Moon var oersättlig, hans vildsinta, innovativa trumspel var fundamentalt för gruppens sound.
Mot alla odds reste sig The Who efter smällen och transformerade sig gradvis till ett arenaband modell större. Och 2007 verkar det må bättre än på länge. Nyss fick det äran att avsluta den stora rockfestivalen i Glastonbury, direkt efter Globenkonserten drog bandet till Roskilde. Och det låter bra, riktigt, riktigt bra om veteranerna, som bjuder på en påkostad show med lika fantastiskt ljud som ljus.
De två kvarvarande originalmedlemmarna - gitarristen Pete Townshend och sångaren Roger Daltrey - frontar, de andra fyra musikanterna tar ett klädsamt steg bakåt. The Who gör vad de kan för på ett trovärdigt sätt länka till sitt vilda förflutna. Pete väderkvarnssvingar högerarmen över den röda Fenderstratan och Roger kastar lasso med mikrofonsladden. Det är som det ska och på filmduken spelas upp svartvita scener från 60-talet när gruppen manglar sig igenom "Anyway, anyhow, anywhere".
The Who modell 2007 är ändå ett ganska städat band, som låter musiken tala. Det är märkligt att konstatera att låtar som komponerades för ruffiga rocklokaler och en publik på 300 personer fungerar så här bra i storformat 40 år efteråt. Gruppen varvar Whoklassiker med låtar från senaste albumet "Endless wire". Även den minopera som där ingår. Helt okej, men det är en större stund på Globen när Pete ensam till akustisk gitarr spelar "Drowned" från rockoperan "Quadrophenia". Den ensamma rösten och det karakteristiska, drivande gitarrspelet får liksom Globen att krympa till att bli den där lilla rockklubben där allt började.
Fråga mig inte hur det går till, "I can´t explain", magi går inte att förklara.