Det var både topp och botten på lördagens vätternfestival. Det började med botten.
När Martin Stenmarck inledde sin spelning hade bara några hundra personer hittat fram till scenen, och fiaskot var ett faktum.
Martin var dock på bra humör och gjorde verkligen sitt bästa för att hålla en bra show för den fåtaliga publiken, vilket han ska ha all heder för. "Ni är inte många, men ni är vackra.", sade han, och det är ett citat som är ganska träffande.
Men att ha en spelning utan publik är som att spela ishockey utan is - det blir helt enkelt inget bra.
Mellanspelet med bandet Stonecake, som var stora för sisådär tio år sedan, när hälften av publiken knappt gick i skolan, var - just det - ett mellanspel, och jag var redo att sätta en fiaskostämpel över hela festivalen.
Sakta men säkert började dock folk strömma till. När The Sounds skulle äntra scenen hade faktiskt en hel del människor hittat ner till festivalområdet.
Och vilken entré bandet gjorde. De inledde med superhiten "Living in America" och fick igång publiken ordentligt. Resten av de mer kända låtarna bandet har spelade de också tidigt, med en glöd som kunde få en att tro att det var det sista de någonsin gjorde.
Det enda problemet med att bränna allt krut i början är att man inte har kvar något till slutet, finalen var inte riktigt lika bra som inledningen. Men trots det skulle jag ge The Sounds nästan toppbetyg, något som jag aldrig hade trott skulle hända när jag gick och muttrade tidigare på kvällen.
The Sounds räddade festen, men det är dock oroväckande att se hur på dekis festivalen faktiskt är. Den publik som faktiskt kommer anländer inte förrän det nästan är slut på festivalen. Arrangörerna måste inse att festivaler är till för ungdomar och vuxna och inte för barn.
De flesta som går på festival är där för att festa. Folk festar i allmänhet på natten, inte på dagen, och det fungerar inte att ha en festival som slutar redan vid midnatt. Inser man inte detta är det bara en tidsfråga innan Vätternfestivalen är ett minne blott.