The Mary Onettes har alltid verkat i någon slags skugga. Jämförts med Joy Division, låtit som The Jesus & Mary Chain och varit med och fullföljt Broder Daniels resa mot slutet. Inget som ger samtida pluspoäng på förhand.
Men Jönköpingsbandet har också alltid haft en osviklig förmåga att skriva vassa låtar, vilket visar sig ikväll. Med senaste ”Portico” har de hittat hem. Steget till drömmig pop är taget och inget kunde vara mera rätt. När de öppnar med ”Silence is a gun” skär det in genom varenda cell i kroppen.
Det är oerhört tajt, på gränsen till ”inövat bra”, men det finns hela tiden en nerv i spelningen som aldrig slår bort tanken på att allt snart kan gå åt helvete.
The Mary Onettes blandar från samtliga album, nya låtar får plats bland klassiker som briljanta ”Puzzles” och ”Hit the waves”, och lyckas hålla energin och intresset uppe trots att nyanserna försvinner i en mer ordinär poprockig inramning.
När sångaren Philip Ekström under ”Evil coast” bankar sönder det mobila trumsetet är det ytterligare ett bevis på bandets storhet. Det som hos nyare akter ofta känns som ett billigt effektsökeri, blir här en helt naturlig del.
Även om The Mary Onettes är superproffsiga och radar upp vackert sorgesamma hymner, känns aldrig parkbänken långt borta. Det är, i ett allt mer tillrättalagt musiklandskap, befriande.
Men var är publiken? Den glesa åskådargruppen är kanske ett smärtsamt kvitto på att Linköping som popstad till sist spelat ut sin roll bortom de stora arenorna.
En viktig parentes är kvällens dj-bokningar. Såväl Jens Lekman (världens bästa enmansband) som Henning Fürst (ena halvan av Tough Alliance) står bakom skivspelaren. När hade Linköping senast så celebert besök? Jag gissar på att det aldrig hänt.