Även om det inte är 62 000 i publiken som Howlin’ Pelle Almqvist envist hävdar från scen, så har The Hives inte tappat något av sin dragningskraft. Det är till och med frågan om det inte hade varit bättre med en än större scen.
Med tanke på att The Hives från början så fullständigt byggde upp sin existens kring en ständigt briserande ungdomlig energi, så borde risken öka för att de tappar fart med åldern. Lägg dessutom till den segdragna och lätt förvirrade rättstvisten och ingen skulle klandra dem för att lugna ner sig. Men briserar är precis vad de gör. Om och om igen. Den inledande knocken ”Come on” är bara en lätt försmak av vad som väntar. Och publiken är med på allt – från hoppandet i ”Main offender” till skrikfesten i ”Tick tick boom”. Den sistnämnda dras ut rejält med en bandpresentation där Howlin’ Pelle är i så pass bra form att gensvaret hade varit fullgott åt ett normalt bands allra största hits. Han hinner dessutom med det något udda inslaget publiksurfning-på-sittande-publik. Avslutningen sedan med ”My time is coming” och ”Hate to say I told you so” är helt fenomenal. The Hives verkar helt sakna den vanligtvis lätt försämrande faktorn som kallas åldrande, och det hade lika gärna kunnat stå 2004 i almanackan.
Låtlistan är annars spridd från hela karriären, och det är uppenbart att The Hives hunnit samla på sig så pass många bra låtar att de inte hade kunnat misslyckas, även om de hade lugnat ner sig. Men det blev förmodligen bättre av att de i stället valde att köra skiten ur hela festivalen.