En ensam gitarr skär trasigt ut genom den mörka och regnfyllda natten. Sedan kommer Thåström själv in på scen, och förutom hans vita kostym är det en alltigenom en positivt dyster uppenbarelse som står i skarp kontrast till alla som beträtt Green Stage tidigare. Han är sist ut av alla där, men det står tidigt klart att han slår alla på fingrarna.
Det går att plocka fram hur många fantastiska detaljer som helst; kraften i ”Från himlen sänt”, den uppgivna ilskan i ”Fan fan fan”, nostalgin i ”Huddinge Centrum -72”, den vemodiga tillbakablicken i ”Kort biografi med litet testamente” eller den ödesmättade ”Ingen nedåtsång”.
Men det är ändå helhetskänslan av att vi fick bevittna något stort som dominerar. Självklart blir det inte sämre av en avslutning med en ensam Thåström framförandes ”Die Mauer” på akustisk gitarr. Bråvallafestivalens största stund var ett faktum och Thåström gör klart att han fortfarande, efter drygt 30 år, är Sveriges största rockstjärna.
Thåström slår alla
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.