Återkommande var stråkkvartetten Ensemble Lux. De inledde där de tidigare avslutat; en kvartettsats av Schubert växte fram med böljande rörelser och växlande temperament.
Även Bengt Forsberg återkom och höll Schubert i sina händer. Det mjuka och eftertänksamma Impromptu (op 90) fångade fint melankolin och djupet i tonsättarens uttryck.
Ett djup som tonerna kan leda oss upp ur enligt Tranströmer. Att här höra hans Schubertiana var förstås inte överraskande. Den långa dikten som hyllar musiken, slog an en ton av stillhet med Stina Ekblads lugna och lågmälda läsning.
Nästa poetiska bild var Guldstekeln med sin sommar full av liv, gudomligt svävande, het närvaro.
Kontrasten blev sedan stor till Luxkvartettens tolkning av Julia Purginas tredje stråkkvartett. Ett samtida verk som hade lite svårt att nå fram i den stora lokalen, där gatans buller utanför också gjorde sig påmint.
Stråkinstrumenten agerade här ofta som slagverk. Slag mot trä blandades med klirrande stråkstuds eller sträva, motspänstiga stråkdrag. Det var märkliga klanger och spelet var mycket koncentrerat. Men formen så fragmentarisk att man knappt märkte en början och ett slut.
Tranströmers Haydnflagga hissades förstås också. En pianosonat av 1700-talsmästaren var i sammanhanget en ren och "enkel" musik som tolkades distinkt och säkert av Forsberg.
Mozart, efter paus, ligger förstås nära detta. Men hans Adagio i h-moll tolkades av Forsberg i en ganska romantisk riktning. Det var känsloladdat, vemodigt och vackert.
Romantikens uttryck och stämningar blommade sedan ut för fullt i Max Regers kvintett för klarinett och stråkar. En musik som växlar mellan det dunkelt beslöjade och det ljust rörliga och dansanta.
Här hördes dikter mellan varje sats vilket gjorde framförandet lite väl utdraget. Stina Ekblads röst har fin närhet och tydlighet men ibland blir det sövande långsamt, likt Tranströmers stora stenar med fridfulla ryggar.