Han gjorde skäl för sin popularitet och värmde snabbt upp publiken med sin pedagogiska ambition och humor. Per Tengstrand spelade, snackade och spelade lite till innan han bröt upp musiken i bitar; Någon annan än Beethoven skulle ha gjort så här, så att både han och musikanalysen blev ovanligt lättillgänglig.
Per Tengstrand förvaltade musiken väl. Disciplin utmärkte framförandet och tolkningarna var briljanta, med gnista i de svällande dynamiska topparna. De båda lättsamma sonaterna från opus 14, i E-dur och G-dur, visade hans fantastiskt jämna löpningar och en lekfullhet som inte riktigt ville sitta ned i klassrummet. Pathétiquesonaten var oerhört läcker. Allt i dynamik, kontraster och tempo var perfekt, men känslan av att det var kalkylerat gjorde den lite kylig.
I stället för Pathétiquesonaten var B-dursonaten (op. 22) konsertens höjdpunkt med Pers eget favoritadagio. I allegrot sprack explosiva knippen av melodier fram och adagiot (con molto espressione) var sensibelt med ett ömsint flöde. Ass-dursonatens (op. 26) sorgmarsch var tyvärr raka motsatsen, lite stolpig och hård. Men sista satsens allegro gav en fin och passande avslutning med sina soliga springturer över klaviaturen.
Fotnot: Beethoven och Tengstrand del 4 är den 11 mars.