Teman med virtuosa variationer

CCCC Trio Stravaganti

Foto: Daniel Bennelid

Konsert2015-03-19 18:05
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Anna Petrini, blockflöjt, Tore Eketorp, viola da gamba, Karl Nyhlin, luta, barockgitarr, teorb

Wallenbergssalen i Linköping, Linköpings kammarmusikförening

18 mars

Besättningen för denna trio är typisk för den tidigare delen av barockepoken. I programmet finns också en tyngdpunkt på 1600-talet men utvikningar görs framåt, ända till vår tid.

Så är också språnget mellan tidig musik och nutida musik ibland litet. Tonsättare och interpreter omfattar ofta båda dessa musiktraditioner där samtiden hämtat inspiration av det gamla.

Arcangelo Corelli är startpunkt, som en av epokens centrala gestalter. Han står mitt i tidsmässigt. En sonat ur en samling av tolv. Skrivna för violin men Anna Petrinis blockflöjt fungerar lika bra. Så var det också vanligt på den tiden med olika instrumentval och anpassade arrangemang.

Det fria förhållningssättet har trion utvecklat än mer i en sonat av Vivaldi. Det är en egen och personlig version på ett för tonsättaren inte så typiskt stycke: Variationer över temat La Follia. Det låter 1600-tal.

Innan dess får vi exempel på en annan av epokens virtuoser, Jakob van Eyck. Med hans solostycken för blockflöjt levandegörs barockens starka anda av improvisation. Detta är till stor del van Eycks improvisationer över kända och okända melodier, nedtecknade och fastlåsta i noter. Men Petrinis tolkning har ändå en nyanserad känsla av frihet och lekfullhet.

De tre särpräglade instrumenten bildar en fin gemensam klangbild. Balansen är väl avvägd och det är klarhet och transparens i ljudbild och spel. Bland soloavsnitten minns jag gärna Carl Friedrich Abels sirliga stycken för viola da gamba. Sällan hörd musik från den siste utövaren och tonsättaren för detta instrument i historisk tid.

Invändningen mot konserten blir det stora antalet stycken av typ tema med variationer: Rundor som upprepas på ett statiskt sätt. Uppvisningsmusik med virtuosa utflykter som blir förutsägbara.

Men avslutningen är underbar med svenska polskor i virvlande flyhänt danssväng. Och Jesper Nordins meditativa ”Inevitabilini” som ett fönster mot tystnaden, mitt i polskeorgien.