Linköpingssymfonikernas program vid säsongsavslutningen var ambitiöst. Eventuella farhågor för att det skulle vara alltför krävande var obefogade.
Tjajkovskijs uvertyr "1812" är ett stycke färgstark musik, som kanske fick ett mera vårdat än eruptivt framförande. I den här musiken finns ju gott om blåsare och de hördes förvisso, men jag blev faktiskt mer imponerad av stråkarnas insatser i detta stycke.
Johannes Janssons "Samtal med natten" fick här sitt uruppförande i versionen för sopran och orkester. Frågan är vilken titel som är den korrekta: programmet talar om både "med" och "om" natten. Som jag uppfattar Georg Backmans text vore det heller inte orimligt att tolka den som diktjagets samtal med sig själv! Dikten talar om isande tomhet och övergivenhet, tror jag, och metaforiken kan erinra om fyrtiotalismen: "brutna harmonier dansar i en bortglömd vind" och "en urfågel fjättrad i en tätnande tomhet".
Musiken har väsentligen en ödsligt elegisk karaktär, och jag föreställer mig att den som skall sjunga ställs på svåra prov. Susanne Ronner Larssons nyansrika stämma gav fint uttryck åt den svala lyriken och frostiga skönheten.
Efter paus fick först de unga musikerna visa upp ett frejdigt musicerande i ett potpurri ur "Les Misérables", och så kom ett mycket fint framförande av Wagners "Siegfrididyll": väl sammanhållet och fint dynamiskt varierat. Man tvekade inte om att denna musik var en kärleksförklaring!
Bizets "Carmen" var så vitalt och rytmiskt intensivt som man bara kan önska sig. Och Susanne Ronner Larsson sjöng Habaneran med oroande charm!