Betyg: 5
Det är en tuff brud och en mjuk själ som äntrar scenen i Garden vid åttatiden på lördagskvällen. En tuff brud som ger rösten, rytmerna och improvisationen mer utrymme än tidigare. Och en mjuk själ som tänjer sig, fångar sin publik och sjunger med sådan känsla att varje ord känns. Det är Louise Hoffsten. Sångerskan. Munspelerskan. Ex-Linköpingskan. Och bättre än någonsinskan.
Hon går ut ganska tufft och jag tänker att hennes röst passar bäst där. Där garagerockstakterna filtreras genom professionalismens händer och Louises röst bryter genom varje mullrande basackord.
Hon svänger sig igenom några jazzinfluerade musikstycken och jag tycker att hon kommer till sitt rätta mest där. Där rösten får följa tonerna och leka med skalorna, och där sorgsenhetens släpighet dröjer sig kvar och sveper mellan ackorden.
Och hon letar sig in i några vemodiga, eftertänksamma alster och jag känner att det är där hon hör hemma. Där rösthöjningarna fångar varje ton på ett Kate Bush-flämtande vis, stämman försiktigt smygcountryknarrar och varje känsla bärs utanpå kroppen.
Men jag inser snart att det är i förmågan att röra sig mellan genrer, i liveartistens blick och känsla för att leka loss med tonerna, och i den öppenhjärtiga publikkontakten, som Louise Hoffsten är som bäst. Konserten växer för varje låt och så verkar spel- och sångglädjen. Munspel efter munspel avverkas, rösten flyger från sinnerliga toner till rockbrytningens frammananden, och Louise med orkester jammar loss alltmer, till synes improviserat, men hela tiden utan att tappa fokus och åskådarnas uppmärksamhet.
Louise bjuder på musik från sin senaste skiva "Looking For Mr. God", blandat med några av sina främsta hits. Kaxiga "Let the best man win" möter finstämda "Nowhere in this world". Och Louise briljerar där hon bakom nitbältet och skinnjackans hårda skal gläntar på dörren till vad som synes vara en mjuk själs vandring mellan glädje och smärta, mellan rock och blues, och mellan kaxiga låttexter och finstämda ballader.