The Sweet
Vattenfestivalen, Motala
Det korrekta namnet på detta band är egentligen Andy Scotts Sweet. En nog så viktig faktor då endast gitarristen Andy Scott är enda orginalmedlem i orkestern.
Sångaren Brian Connolly och skinnplågaren Mick Tucker har lämnat jordelivet och basisten Steve Priest verkar inte stå på så god fot med Andy. Men detta är inget trött gubbrockband som åker runt och parasiterar på vuxna människors nostalgiska blickar i ungdomens backspegel.
Faktum är att de till och med lirar en låt från sin senaste platta "Sweetlife" som kom för drygt två år sedan. "Everything" som låten heter kanske inte får publiken att göra en tjurrusning till närmaste skivnasare men den är inte så tokig och visar upp ett mognare Sweet.
Det låter ruskigt bra om detta band och även om Andy är rundare nu för tiden än i fornstora dagar så bär han inte runt på något musikaliskt dökött. Blundar man kan man se de glittriga kläderna, sminket och frisyrerna framför sig. De karaktäristiska falsettkörerna sitter som en sportmössa och hits som "Fox on the run", "Hellraiser", "Teenage Rampant" och "Blockbuster" är verkligen klassiska låtar från en förtalad tid i rockens historia.
Andy verkar tycka det är pinsamt att spela "trettiofem år gamla låtar som får oss att se ut som Spinal Tap". Vad han menar är bandets tidigaste tuggummipopdängor som "Little Willie" och "Popa Joe" är aningen generande att spela för en vuxen man i sina bästa år. Men skippa dem då Andy och hoppa gärna över kvasisymfoniska saker som "Love is like oxygen" också.
Släng in höjdare som "Turn it down", "Action" och precis vilken låt som helst från de två utmärkta albumen "Desolation Avenue" och "Sweet Fanny Adams" istället.
Tillsist - ge pausfågeln Martin Timell en egen festival så långt bort från Motala som möjligt. Han är illa påläst, arrogant och hans skämt som kanske var roliga då han ledde Bullen i TV känns idag lika välplacerade som en kärnvapenmissil på ett dagis.