Beata Söderberg har gjort en snabb och osannolik karriär inom tangogenren. I Linköping minns vi henne främst som uttolkare av Bachs solosviter. Nu har hennes cello tagit ett stort kliv över Atlanten och stämt möte med toppmusiker från Buenos Aires.
Med eget låtmaterial är redan en tredje skiva producerad. Uppmärksamhet och utmärkelser tyder på att hon redan börjar bli ett etablerat namn inom "tango nuevo".
Det vi hör från Atmosfärs scen denna varma söndagkväll, är alltså inte klassisk tangomusik. Epitetet "nuevo" innebär en förnyelse och utveckling av stilen som går långt utöver dansens form och rytm.
Det speciella med stilen är att den är så starkt förknippad med en person: Astor Piazolla. Oundvikligen blir allt som spelas inom tango nuevo relaterat till denna banbrytande kompositör. Det är förstås lite problematiskt, eftersom det blir svårt att inte göra jämförelser.
Beata Söderberg döljer inte heller spåren, utan har till och med en särskild låt skriven just till Piazolla, underfundigt kallad "Piacella". För övrigt en av kvällens bästa stycken, ett av de hetare och mer temperamentsfulla. Men visst är det mycket som känns igen...
Vad är då Beatas variant på Piazolla och "nuevo"? Ja här finns lite mer av jazz. Trumsetet, som är lite av en främmande fågel, lyfter fram jazz- och latinokänslan. Drivande rytmer med en större tyngd. Ibland tar detta lite för stor plats i ljudbilden, ljudmixen kunde dämpat det.
Melodierna bär också något av svensk visa i sig. Man kommer att tänka på svensk jazz med drag av folkton. Det är ett lyriskt och ljust drag i det. Ett svävande och dröjande vemod som inte känns argentinskt.
Nordisk svalka som möter det mörkt sensuella, kan man lite klichémässigt säga. Både som en hyllning och en kritik; Låtstilen och greppen tenderar att upprepas, och de mjuka och lätta temana blir ibland en ganska anonym yta som inte griper tag i mig.
Klangligt är det spännande med cellon som solo i detta sammanhang. Det är en sinnlig och smekande cello som fint matchar bandoneonmästaren Mosalini. När de dansar tillsammans i vals till San Fernando lyfter allt.
Starkast är känslan när kompet är lågmält och den svällande bälgen eller dansande stråken kommer oss nära. Den formen av dynamik och temperament får det gärna bli mer av framöver. Gärna mer av det episodiska och lekfulla som i tolkningen av "El gaucho".
LARS H JONSSON