Att förhålla sig till Sven-Ingvars är för mig som att förhålla sig till sin uppväxt och ungdom. Jag sökte aldrig upp dem, men de fanns där ändå. Ibland har Sven-Erik Magnusson sträckt sig från dansscenen efter rock-statusen, kanske ofrånkomligt för den som var Värmlands rockkung 1958 (imponerande, ingen kan ta ifrån honom den titeln!) medan Jerry Williams fortfarande lommade omkring hemma i Huvudsta och undrade vad han skulle ta sig för.
På 60-talet funkade deras ”rock” dock inget vidare. Jag minns en radioserie där Sven-Ingvars kvalat in bland svenska popband som fick välja sina bästa låtar. De tuffare macho-gängen valde ur sin bluesiga repertoar, som Shanes´ ”Blue blue feeling” och Tages´ ”Bloodhound”. Sven-Ingvars ställde upp med Neil Sedakas jönsiga ”Calender girl”, inte speciellt rockigt och inte så creddigt i sammanhanget.
Men på Hultsfredsfestivalen för 20 år sedan gjorde de en legendarisk spelning på stora scenen som gav ringar på vattnet flera år efteråt. Och nu är de varken dansband eller rockband, de är helt enkelt sin egen genre med över 50 svensktoppslåtar och Frödingtolkningar som inte står Mando Diaos efter. De har hört till den svenska musikeliten i mer än ett halvt sekel – tungt!
I går sjöng Magnusson lika bra som någonsin med sin lätt identifierbara röst, och musikerna han hade med sig visste verkligen hur man gör. Härligt att själva musiken fick stå i centrum, mellansnacket hölls kort och tempot var högt. När Magnusson inbjöd till allsång fick han rejäl respons av en salig publik – som dock var märkligt fåtalig.
De flesta artister kan känna sig hedrade om publiken hakar på och sjunger med i den enda hitlåt som finns att tillgå, få eller inga kan toppa Sven-Ingvars som radade upp den ena folkkära allsångsfavoriten efter den andra. Och med så många låtar, omöjliga att gå förbi, blev det också flera medleys där hitsen trängdes i klasar.
Jag älskade det enkla och sparsmakade unplugged-formatet: bandet förlitade sig på tre akustiska gitarrer, piano, ståbas och ett litet trumset. Inga syntar eller steelgitarrer stod i vägen för kvaliteterna hos ”Te dans me´ Karlstatösera”, ”Vid din sida”, ”Min gitarr” etcetera. Möjligen saknade jag Sven-Olof Peterssons saxofon från den tid som varit . . . Nå, efter paus drogs ridån bort och där var ju hela uppsättningen, komplett med spotlights och en Hammond B3:a. Det lät fortfarande bra, men på något vis mer konventionellt och utan samma spänning och charm.
Ett särskilt plus till gitarristen Staffan Ernestam för hans fina solon och läckra små utfyllnader.