Att koppla ihop the Tallest Man on Earth med den allmänna vurm för det ur-amerikansk musik som Sverige tycks befinna sig i sedan ett par år tillbaka, är möjligen att förringa honom. För ingen som var på plats i Crusellhallen på torsdagskvällen kan tvivla på att the Tallest Man on Earth är något alldeles extraordinärt helt på egen hand.
Även om det stundtals låter så amerikanskt att ingen skulle bli förvånad om det skulle visa sig att det här med att han skulle vara svensk bara är påhitt, och att han egentligen är född och uppvuxen i någon obskyr bondhåla i amerikanska södern som ingen hört talas om.
Konserten har varit utsåld i veckor, och stämningen i publiken innan konserten är av den typen som går att ta på, Det finns en sorts anspänning av enorm förväntan. När sedan lokalen sedan släcks ned och tonerna av Håkan Hellströms ”För sent för Edelweiss” går igång och The Tallest Man on Earth kommer ut ur skuggorna, är det som att allting släpper. Och jublet bryter ut. Sedan slutar det aldrig riktigt. Varje paus mellan låtarna fylls av en förbehållningslös kärlek från publiken. Och varje sekund av varje låt.
Få artister har hyllats lika oreserverat av både kritiker och publik på sistone som The Tallest Man on Earth. Hans gitarrpop är så ursprungligt jordnära att det borde göra den snäppet för svår för att nå den breda massan, men det finns någonting där mitt i den skeva rösten och det plockande gitarrspelet som slår an något. Live är hans stämma dessutom markant varmare och bandet han har med sig är ytterst tighta och skapar en perfekt inramning.
Men när The Tallest Man on Earth är ensam på scen är det så vackert att det är som att hela världen vill gå sönder. I ”Love is all” och ”The Gardener” får han fram så mycket känslor att ingen kan vara oberörd. Det är svårt att se att det går att se något mer äkta på scen i Sverige idag. Och hur bra
”Where do my bluebird fly” är ikväll ska jag inte ens ge mig på att försöka beskriva. Det finns helt enkelt inte ord för det.