Flying Phantom and his Flaming Stars
The Rock, Linköping 9/12
DET ÄR NOG mer än två år sedan jag såg Linköpings allra finaste rockabillyband Flying Phantom and his Flaming Stars senast. Det är på tok för lång tid känner jag när jag putsar upp dansskorna och med trippande steg sätter iväg mot The Rock. Tyvärr visar det sig att de flesta av besökarna har slapparbyxorna på och föredrar att avnjuta musiken sittande. Varför annars hänga i baren och se framträdandet på en tv-skärm? Vansinne om ni frågar mig.
Varje gång Flying Phantom and his Flaming Stars ställer sig på en scen bjuds det på härlig underhållning, och det borde egentligen vara obligatorisk närvaro framför scenen. Bandet kan på skiva framstå som lite tamt, om än så charmigt, i sin renodlade femtiotalsframtoning, men när det befinner sig framför en publik brukar rockbesten bryta sig fram ur medlemmarnas kroppar och man vet inte vad som ska hända härnäst. Simulerad sex med ståbas och ålning i gyttja framför festivalscen är några inslag jag bevittnat tidigare.
Men med den ljumma responsen från publiken på The Rock nöjer sig Fantomen och hans anhang med att visa sig från sin sansade sida. Men inte blir det trist för det, Tommy Love, Scotty Flamingo, Boppin Pete och Flying Phantom har både humor och hjärta på rätt ställe och gör sitt yttersta för att vi ska trivas. Och Tommy Love bjuder på ett nästan ryggskottsframkallande spel bakom huvudet med ståbasen. Imponerande.
Flying Phantom and his Flaming Stars kan inte anklagas för att vara nyskapande, tvärtom är de urtypen för bakåtsträvare. Men låtarna svänger, humöret är glatt, mandolinerna är många och handklappen sitter som en smäck. Det är banne mig inte alla torsdagskvällar som innehåller det.