Dessa flitiga spelmän har nu närmast drag av rockrävar med bortåt 20 års tillvaro i denna konstellation, känd för ösig och svängig svängommusik.
Och visst dansades det på Backstage. Folkmusikpubliken är inte svårflirtad. Nästan från första låt, och även i stilla ballader var dansgolvet belägrat. I mina öron tog det ett tag innan det satt ordentligt. Kanske var det mest en fråga om att ljudbilden balanserades, men nog fanns det även lite spår av reströtthet i bandets inledande nummer.
Men Hoven Droven har rutin, och de är inte minst ett bra liveband. De lyckades efter ett tag fint med att få igång drivet och även dialogen och responsen med Linköpingspubliken. På ett par ställen blev det till och med allsång, vilket är ganska imponerande med ett band som spelar instrumentalt?
Kjell-Erik Eriksson är den tongivande scenfiguren med sitt jämna och pålitliga fiolspel. Kanske var mellansnacket inte alltid helgjutet , men det förstärktes ibland av saxofonisten Jens Comén
Saxofonspelet på sopran och baryton var ofta känsligt och uttrycksfullt; Kanske den mest personliga rösten på scenen. I den stämningsfulla polskan från Mörsil smög sig Comén även ut på golvet och lät saxen dansa med publiken.
Bosse Lindbergs elgitarr utgör tillsammans med rytmsektionen bandets rocktyngd. I ett par av polskorna hade de en tendens att släta ut nyanserna eller det rytmiska finliret. Men det täta samspelet vinner i längden, och övervägande är Hoven Droven ett fascinerande möte mellan rock?n roll och folkton. Det är stadigt och jordnära men ändå rörligt för dansfötterna.