Svänger galet om Ale Möller Band

Oj oj oj, var ska jag börja? Genom åren har jag för Correns räkning bevakat närmare 800 konserter; många har varit fantastiska, några har varit mer än så – men frågan är om inte detta tar priset!

Sex musiker från olika hörn av världen och med bidrag från olika kulturer musicerar tillsammans; javisst, spännande och föredömligt och tilltalande redan på idéstadiet – men det är ju inte säkert att det klingande resultatet motsvarar ambitionen. Med Ale Möller vid rodret finns dock ingen anledning till oro.

Naturligt och otvunget samsas Magnus Stinnerboms hardangerfela med Mamadou Senas senegalesiska fiol av alligatorskinn. I den minst sagt varierade repertoaren alstrar varje nummer utan undantag en sådan energi att även den lilla 50-hövdade publiken förvandlas till något större. Applåderna och jublet är ihållande, och om inte stolarna varit golvfasta tror jag att vi dansat som galningar allesammans…

Ingen av de färgstarka musikerna är statist och utfyllnad till de andra, tvärtom är samtliga oumbärliga. Slide-gitarr, slagverk, kontrabas, mandorla, fiol, flöjter, en bit ilandfluten bensinslang och en fullständigt förförande orientalisk dans – var för sig och tillsammans fascinerar de och gör konserten underhållande och ytterst meningsfull.

Det svänger galet och oemotståndligt, klangerna är både folkliga och överjordiska (hur det nu är möjligt), den enkla men effektiva stämsången är magisk och ibland är det så vackert att man inte vet vart man ska ta vägen! Men det är mer än en musikupplevelse: vackrast av allt är det faktum att det fungerar och är ytterligare utvecklingsbart – inte bara som en god tanke utan musikaliskt ”på riktigt” – när de indivi-duella särdragen bildar ett fungerande kollektiv som gör helheten större än delarnas summa.