Knäppingen är så litet. Markus Krunegård och Laakso är så stora.
När Markus Krunegård pratar är hans halspulsåder varken blå eller uppsvälld. När han står på scen och vill förmedla varje litet andetag transformeras han. Sveriges förmodligen bäste låtskrivare skriker av intensitet och sprider febrighet omkring sig. Redan under första låten glittrar han lika mycket av utstrålning som av svett.
"Jag var här någon gång i mellanstadiet. Vi skulle lära oss hur det var på 1800-talet. Det var ganska tråkigt på 1800-talet, tyckte jag. Men nu är det kul!", säger Krunegård. Och visst är det roligt ikväll - spelningen är så fin att benen darrar.
Det blir inte mindre översvallande av att Krunegård berättar att han känner sig lite egocentrisk när han står på scen i Norrköping. Då skriker pappa Robert att det inte gör någonting. Pappa Robert, som står i publiken för att titta när sonen regerar i hemstaden!
Laakso klassas som ett popband men det är svårt att undgå ett sound av country, Morrisey, Led Zeppelin, amerikansk high schoolrock och punk. Det må låta splittrat men är högintressant.
Även om det inte blev en repris från Hultsfredsfestivalen, där Krunegård och Peter Jöback (!) bjöd på duett, är spelningen som alltid läskigt trovärdig. I Hultsfred ville hela publiken vara från Norrköping men här var faktiskt de flesta därifrån. Dessutom är det bara fyra svenska band som har fått mig att rysa. Två av dem är Laakso och Hets (Krunegårds punkband som hade sin första skiva klar ett par veckor efter bandbildningen).
Krunegård står tveklöst i fokus. Alla andra blir kamouflerade i hans närvaro. I och för sig spelar Firesides Per Nordmark trummor dagen till ära. Intressant.
Att se Markus sångarens blonda hår bli mörkt av svett och att höra bandet spela "Norrköping" och "Demon High Drama", hade varit värt 700 spänn.