Svajig sång Flincks styrka

Thorsten Flinck gör det genom att åka på turné med sin Revolutionsorkester, och besökte på söndagskvällen Linköping.

Efter en kvarts försening äntrar Revolutionsorkestern scenen till den instrumentala inledningen av Dan Anderssons "En spelmans jordafärd". Thorsten får vi vänta ytterligare några minuter på. Men det är lugnt sagt värt väntan. Han har en scenpondus som få i Sverige kan konkurrera med, och det är absolut ingen tvekan om vart uppmärksamheten ska riktas.

Thorsten Flincks något irrationella och nyckfulla drag vägs upp av att bandet är riktigt tight. De drar dessutom tillräckligt mycket åt rock-hållet för att det inte ska bli för mycket visa över det hela. Och de väger upp den mer eller mindre svajiga sången. Den sistnämnda är dock ingen svaghet, utan en genuin del i det som är Thorsten Flinck, och konserten hade inte varit tillnärmelsevis lika intressant utan den. Kontrasterna blir tydligast i "Långt bort, högt upp i det blå", som verkligen funkar bra i kväll.

Garden är i stort sett fylld av en publik som är mer blandad åldersmässigt än vad som kanske skulle kunna väntas. Gensvaret är bra rakt över, även om det ibland känns mer som teaterartighet än uppsluppen konsertstämning. Det allvarsamma mellansnacket, som förvisso är bra och underhållande, förtar lite av den musikaliska upplevelsen. Dock inte lika mycket som upplägget med en halvtimmes paus efter 55 minuters konsert.

När Thorsten kommer upp på scen igen, inleder han med att förklara att konserten måste kortas ned på grund av en varböld. Något snopet. Avslutningen med en orgelförstärkt "Jag reser mig igen", "Fyrvaktarens dotter" och "Balladen om K" är dock en fullt godkänd final. Och i slutändan känns det här som den enda möjliga fortsättningen på Thorsten Flincks karriär. Om man får tro hälften av det som skrivits om honom, torde hans tidigare väg ha lett till ett snart slut. Så, hellre älskad av P4 än att brinna ut. Typ.