Många före detta körmedlemmar fanns både i salong och på scen, och det i sig innebar mycket jubel åt det mesta som hände - på inget sätt oförtjänt. Alla års kontinuerliga arbete av Hans Lundgren och ett oräkneligt antal medlemmar har möjliggjort utvecklingen till dagens nivå.
Jag upplevde det som att kören hade störst klanglig nytta av sin stora numerär i svaga nyanser, som den tilltalande klangmattan i Bellmans "Träd fram du nattens gud". Om intonationen någon gång svajade var även det dessvärre i tonsvaga partier. När fortissimo och fullt spjäll rådde lät det förvisso starkt, men ändå inte SÅ mycket som man skulle kunna tro om en så stor ensemble.
Tvära kast mellan uppsluppenhet och allvar var det. "Syskonen" i den akademiska damkören Linnea uppvaktade charmigt och fyndigt med Motown-klassikern "My guy", följt av "Five ways to kill a man" av Bob Chilcott. Under den gångna helgen har musik av honom framförts på flera ställen i staden, och förutom ovan nämnda stycke bidrog Studentsångarna med "Newton's Amazing Grace" där den populära psalmmelodin kläddes i annorlunda och oväntade harmonier.
Kvällens huvudroll måste dock Bertolt Brechts och Kurt Weills krigströtta "Berliner Requiem" tillskrivas. I de fem säkert svårsjungna satserna samarbetade kören med Östgöta Blåsarsymfoniker och de två utmärkta sångsolisterna. Tilltalet och tonspråket var typiskt: kärvt, ironiskt, aldrig inställsamt. Körens tolkning var korrekt men stiliserad och lite distanserad. Men mycket lät bra, inte minst den sorgsna och sårbara skönheten i Oskar Ganeståls recitatoriska sång till Gösta Nylunds ödsliga tramporgel. Ett sådant här verk är inget självklart förstahandsval till en jubileumskonsert, men jag välkomnar modet att genomföra något så angeläget och haltfullt.
Grattis till de 40 åren, Linköpings Studentsångare - vi är glada att vi har er!