”Willow weep for me” med Frank Sinatra, vilken introlåt hade passat bättre? När sångaren Magnus Carlsson uppenbarar sig på scenen i sandfärgad kavaj med bröstnäsduk är det kanske med en vink till Ol’ blue eyes? Eller varför inte David Lynch i Twin Peaks, mot den röda sammet som ramar in tältscenen och de härligt vattniga gitarrljuden. Det vilar helt klart något dåtida över bandet. Hitsen ”Touch me” och ”Stairs” undantagna, resan går antingen tillbaka till Morrisseys glansdagar eller hela vägen till 50-talet.
Oavsett var vi befinner oss så är Magnus Carlsson en alldeles fenomenal kapten. Sorry Linköping, men segraren i duellen om bästa sångröst är avgjord på förhand, och då menar jag inte att Lasse W sjunger dåligt: Varje smäktande not från Magnus träffar målet. Lägg till det ett hejdundrande showmanship, ett tight band och det finns inte så mycket mer att säga.
Nej, nästan ingen är här för att se Weeping Willows, men de slarvar inte bort spelningen för det. Tvärtom verkar de trivas som kvällens underdogs. Efter sista låten är jag säker på att de har fått ett gäng nya följare på Spotify.