Ullevi och The Rolling Stones brukar betyda folkfest. Det är slut med det nu. Nog festades det glatt i den utsålda arenan men det blev knappast den kioskvältare alla hade hoppats på.
Av "The Glimmer Twins" visade det sig tyvärr bara vara en som fortfarande glimrar och han heter Mick Jagger.
Stortruten sjunger fortfarande oförskämt bra och har, med tanke på två timmars oavbrutet kutande över en gigantisk scen, uppenbarligen fysik som en elitidrottsman. Ändå var det Keith Richards som drog ner de allra intensivaste applåderna när bandet presenterades.
Missförstå mig nu rätt, Richards är en sann legendar och självklart värd alla applåder han kan få - karln är banne mig rocknroll ända ut i de nikotinstinkande tumvalkarna - men på Ullevi den 3:e augusti 2007 var han i bästa fall en man som gjorde sitt jobb och i sämsta fall en tafflig otajt gitarrist och riktigt usel sångare. Det var tragiskt att se.
Det vilade också något vemodigt över hela kvällen. En känsla av att allt är på väg mot ett slut. Stenarna fullkomligen dränkte Ullevi i fyrverkerier, eld och spektakulära ljusshower, men den ackompanjerande musiken nådde sällan samma nivåer.
Undantag fanns, som den slött blågungande versionen av "Midnight rambler" eller den orubbliga "Paint it black". Och visst var man tvungen att vicka lite på fötterna åt urkundsriffiga "Honky tonk women" och "Brown sugar", men jag är rädd att det mest var av nostalgin som spökade.
Vad Keith Richards inte klarade av skötte Ron Wood med bravur. Hans giftiga gitarrsolon räddade flera låtar. Och Charlie Watts satt förstås gentlemannaleende, som en grånande sfinx, bakom trummorna och levererade.
Men ett Stones med en Keith på dekis är en sjunkande skuta och signalerna på Ullevi var omöjliga att blunda för. Det skulle inte förvåna mig om det här var sista chansen att se "världens största rockband" på en svensk scen. Flaggan verkar redan på väg mot halv stång.
Johan Kronquist