Det här var en stor upplevelse! Katedralen borde ha lockat långt fler.
Förspelet till "Parsifal" inledde, och ska något av Wagner fylla ett helgat rum så är den här sakralt upphöjda och av mystik fyllda musiken ett lämpligt val. Här finns dramatik och övertygelse. Några tvära kast eller våldsamma crescendi förekommer inte, utan Mossop byggde långsamt och metodiskt de stora blocken. Den vidunderliga harmoniken och de breda bleckblåspartierna lät så bra att man rös.
Domorganisten Lars Åberg spelade sublimt jubilaren Buxtehudes "Preludium & fuga g-moll". Måtte Buxtehudes musik inte försvinna efter jubileumsåret, för det här verket äger samma dignitet som Bachs mästerstycken i genren.
Huvudnumret var Saint-Saëns "Orgelsymfoni", säkert hans bästa skapelse. Hans övriga musik har inte alltid något att säga: mer glansfull uppvisning än angelägenhet, mer virtuos form än substans. Men detta är något annat, mogen och "tung" musik i ordets bästa bemärkelse.
De två monumentala satserna innebär både en färgrann instrumentation och ett expressivt allvar. Någon orgelkonsert är det inte frågan om, orgeln har förvisso en viktig roll men ingår i orkestern. När den efter en god stund av första satsen äntligen klingar tillsammans med stråkarnas cantilena i ett lågt register uppnås en närmast överjordisk skönhet.
Tonfallet är ärkeromantiskt, men här finns samtidigt en klassiskt besläktad klarhet i uttrycket. Saint-Saëns vet vad han vill förmedla och gör det lugnt och tveklöst. Mossops tolkning var kongenial, hans slag och insatser extremt tydliga.
Det var länge sedan jag hörde Linköpings Symfoniorkester. De har utan tvekan vuxit och utvecklats. Med en dirigent av Mossops kaliber och med domkyrkans förstärkande akustik lät det överlag mycket övertygande - mäktigt och uppbyggligt!