Men nu går jag saker och ting i förväg.
Efter att ha kuskat runt i diverse punkband står Austin Lucas nu på egen hand i Linköping, ensam med en gitarr ska han värma en blandad skara människor på en superliten bar. Värmen är redan serverad av det hårt jobbande lokala förbandet Oldtown, men Lucas spär på med intensiva och nerviga små berättelser präglade av hans starka, nästan bluesdoftande stämma. Gitarren kommer ofta på kollisionskurs med sången, vilket känns synd då den skulle kunna ge ytterligare tyngd åt arrangemangen. Grovt tillyxade gitarrljud i all ära, men då de hackar sönder sången alltför våldsamt sårar de stämningen snarare än underblåser den.
Det är inte lätt att göra sin röst hörd i en stimmig och surrig liten lokal, men Austin Lucas lyckas hålla fast publikens uppmärksamhet. När han avslutningsvis ber oss att vara tysta för att spela en lugn, akustisk låt händer det omöjliga. Publiken tystnar och kryper närmare sångaren som ställer sig på mitten av golvet. Det går nästan att ta på intensiteten i framförandet, jag håller andan medan Austin Lucas ger oss allt han har. Och plötsligt känns det som allt faller på plats.