Ett ord först om gårdagskvällens program: inledningsvis den 24-årige Mozarts överdådigt livsbejakande Sinfonia Concertante, tillkommen i skarven mellan 1770- och 1780-tal, och därefter den nästan 70-årige Haydns stora orgelmässa, komponerad och första gången framförd 1799 - i sin art inte mindre livsbejakande! Det blev utmärkt: glad Ess-dur och stor livsglädje!
Torbjörn Köhl, som dirigerade Mozart, eftersträvade - tror jag - att betona den muntra vitaliteten hos Mozart: raskt tempo, rytmisk accentuering.
Det är rimligen just så verket skall uppfattas och spelas. Och det måste naturligtvis också prägla soloinsatserna.
Anna Ighe och Mats Strand bemästrade de tekniska svårigheterna och deras samspel var mycket fint, kanske allra skönast i andra satsens kadens.
Det kom för mig att de föreföll vara solister ur orkestern; jag kan tänka mig att det skulle klingat än bättre om de mera varit solister tillsammans med orkestern: ett litet större mått av självständighet alltså!
Haydn-mässan vittnar om upphovsmannens religiositet; den förefaller vara djupt rotad och aldrig hotad av tvivel. Mycken ljus glädje tonar fram ur både körsatsen och solisternas partier, och gång på gång slås man av värmen och hängivenheten i denna musik.
Fyra solister, en instrumentalensemble på cirka 20 musiker och en kör av ungefär 60 sångare. Av detta gjorde Staffan Holm en utmärkt fungerande helhet. Jag tycker mycket om hans sätt att dirigera. Han är engagerad och entusiastisk, samtidigt som han förenar ett fast grepp om händelseförloppet med ett nästan ömsint handlag. Och kören svarar med att prestera en solid insats.
Christina Larssons sopran var lika klar som skön, och Birgitta Jöneteg och Jan Strömberg jublade stillsamt och vackert i Gloria-satsen. Men bäst var solisterna i Benedictus-satsen: mäktigt och vackert.
Per Olov Backman