Inramningen är tämligen självklar: Efterfesten efter den där personalfesten du inte var bjuden på, med den där arbetsgivaren du aldrig arbetat för. Utanför faller snön som tunga mjäll ur en grådaskig hårbotten till himmel. Men inne på Linköpings Konsert & Kongress utlovas det stjärnklart. Och som en uppföljning eller förlängning på den där personalfesten uppträder Ola Salo, Molly Sandén, Henrik Schyffert, Jill Johnson och Martin Stenmarck. Och gör det för allt vad tygen – och klädbytena – håller.
För kvällen fungerar Henrik Schyffert som konferencier och allmän soffpratarmysfarbror. Skämten ligger i tiden utan att kännas repeterade och alltför låga. Ola Salo briljerar med teatraliska utspel och ombearbetningar av egna, The Arks och andras sånger. Han bjuder in till en tidsresa i nya versioner, eller svävar bara ut för underhållningen och för stunden. Molly Sandén vill fånga varje känsloregister i sin röst, men fastnar lite i stämband som låter trötta och uttal som blir något nasala. Jill Johnson glänser, låter sin röst sätta personlig karaktär på sångerna som framförs, men är kanske den som vågar minst i intervjusituationer och mellansnack. Martin Stenmarck, slutligen, känns som den som, trots mil av hits, helst framför andras sånger. Och gör det på sitt självklara Las Vegas-sätt. Orkesteruppsättningen med tiomannaband och dansarna klär in showen väl.
På det stora hela är Stjärnklart en radda soloartister som samsas och konkurrerar på samma scen. Det är dansnummer och blåsorkester. Det är ljussättning och klädbyten. Och klädbyten. Och. Ja, ni fattar grejen. Sa jag klädbyten? Det är som ett Diggiloo när sommarsäsongen känns hopplöst borta. Och som en vilja att leka amerikanska shownummer men samtidigt hålla kvar vid någon Lasse Holms-känsla.
Absolut glänsande är Olas ”Life on March”-tolkning och Mollys och Martins duett på temat ”sånger som innehåller ordet ’Hello’”. Showens andra akt är betydligt mer vågad och tempohöjd än dess första akt. Den första akten vill sträva bakåt, låta storband och vara skönsjungande. Den andra är skitigare, snabbare i sina vändningar och vill inte tappa sin samtid.
Jag må ha borstat snömjällen av kappan innan jag går in, december må ha knackat på dörren, personalfesten är säkert ett julfestdito, men tomtar och renar, och Piff och Puff och allt det där andra är befriande nog inte del av denna kväll. Och Stjärnklart handlar mer om stjärnor som glänser – om än mer en och en än tillsammans – än om ledsagande himlavidunder och just det. Jul.