Det är tveklöst så att Dansens hus i Stockholm är central scen för den moderna dansen i Sverige. När man granskar vårsäsongens programutbud, finner man "det bästa av det mesta", i en bred mix av stilar och koreografer.
Allt från populära Bounce och Cullbergbaletten till egenartade konstnärer som Virpi Pahkinen eller SU-EN (japansk butohdans i svensk tappning).
Här finns också ett fruktbart internationellt utbyte. Denna vår med ett särskilt fokus på den belgiska scenen. I Belgien har man satsat mycket på dans och performance, vilket avspeglar sig i tre särpräglade, aktuella uppsättningar som sätter dansen inom nya ramar.
Starka förväntningar omgärdade gruppen Ultima Vez och dess ledare Wim Vandekeybus, när de förra veckan presenterade föreställningen "Menske". Det som senast (2005) visades av dem på denna scen glömmer jag inte; starka bilder och överrumplande experiment i en gränsöverskridande scenkonst.
I "Menske" har man gått ännu längre från dansformen. Här är det ett teaterliknande, fysiskt energiskt spel mellan tio individer. Kroppen och rörelsen är i centrum, men gester och uttryck är av det spontana och skitiga slaget, och inte återhållna i estetisk eller stiliserad form.
Vandekeybus verkar söka efter något slags total scenisk konst, som inte vill veta av några gränser. Här blir styrkan det överrumplande och lekfulla, med ibland utlämnande drastiska scener. Det är starkt och expressivt. Men det är alltför löst i formen, på något sätt spretigt och ojämnt, med all sin imponerande teknik och innovativa scenbild.
Det kan vara intressant att ställa dessa vilda experiment mot den mest strama och rena dansformen. Ett par veckor tidigare representerades den på Dansens hus av Örjan Andersson Dance och uppsättningen "Triptych".
Här har vi en av de formmässigt skickligaste koreograferna, som arbetar med renodling och hög precision. Detta är ofta i tätt samspel med musik.
I "Triptych" är det musiken som kommit först: Tre Stråkkvartetter av Sjostakovitj är utgångspunkten. De finns också med, levande på scenen, framförda av Avatarkvartetten (ensemble från Norrlandsoperan).
Det blir en särskild kvalitet och nerv med livemusik. Närvaron i både ljud och rörelse förstärks. Dansen väcks, och växer ut musiken. Men lever samtidigt självständigt bredvid. Det blir en stark helhet.
Det är självklart omöjligt att jämföra Örjan Anderssons strama dans med Ultima Vez totalkonst. Spännvidden mellan dessa blir väl snarare ett tecken på den moderna dansscenens vitalitet och spänning idag.