Men vänta, vad är det jag hör? En trummaskin håller takten bakom detre gitarristerna och basisten, något som i mina öron låter lite steltoch trist. Det skulle aldrig ha gått för sig förr i tiden!
Gruppen har annars alla rätta popmanér: stirrande i golvet,fåordighet och orörlighet. Men de starka låtarna lyfter bandet och gerdem tillåtelse att faktiskt få vara tråkiga i utspelet på scenen.
På skiva låter Sambassadeur drömska och atmosfäriska, nästan veka.Men live får de mera bett, gitarrslingorna trasslar in sig i varandraoch sången svajar bitvis. Det är en skön mänsklig kontrast tilltrummaskinen som puttrar på i bakgrunden.