Det här är konstkollektivet Melos tredje föreställning. Liksom tidigare blandar man dans, rörelse, musik, ljus rum och scenografi: Det ena uttrycket är inte underordnat det andra, utan formerna ställs bredvid varandra, på ett spontant och oförutsägbart sätt.
Titeln "C/O" visar att man inspirerats av, eller rent av direkt fört vidare, Moderna Dansteaterns påbörjade C/O-projekt, som innebär att dansscenen temporärt flyttas ut till andra miljöer och platser.
En association när man ser detta kan då bli att dansen (eller spelet) kan tänkas försiggå utanför en scen. I ett vardagligt, eller icke avsett rum, i princip var som helst. Koreografin och hela det sceniska förloppet förstärker också känslan av vardaglighet. Känslan av avstånd till det förfinade och estetiska. Kanske är det ett ifrågasättande?
Med en sliten klyscha skulle Melos arbetssätt kunna kallas postmodernt. Inte i dansmässig, (inte "postmodern dance"), men i estetisk och filosofisk bemärkelse. Det som möter oss är ett fragmentariskt och uppbrutet flöde. Ingen koreografisk linje eller historia att följa från början till slut, utan ett collage av scenbilder, musik och röster.
Illusioner och effekter bryts, tas om, överdrivs eller förvrängs. Det blir en distanserande effekt, som gör mig påmind om att jag just nu är en publik som betraktar en scenisk konstruktion.
Samtidigt kan man bli berörd och road i de små fragmenten: Känsligt sjungna, vemodiga melodier. Suggestiva elektroniska klanger, naiva små berättelser, eller ett spöklikt flimrande ljus från en dataskärm i ett plågsamt mörker.
Melo söker, provar och experimenterar. Det är lovvärt, men riskabelt. Några gånger tappar jag intresset, blir likgiltig. Eller funderar för mycket på vad som egentligen händer.
Det är nog ljuset och ljuden som håller mig kvar, väcker och skakar om. I kontrasterna - mellan ljus och mörker, mellan tystnad och buller, och mellan blixtrande dans och klumpig gång - lever den här föreställningen ändå ett stilla liv. Men ett liv som kunde det varit någon annanstans, kanske hemma hos någon, c/o, så att säga.
LARS H JONSSON