Henrik Bergions trio, Sten Bäckman, brassensemble från Ryttargårdskyrkan, dirigent Gunilla Frödén.
Ryttargårdskyrkan i Linköping 20/12.
Två avdelningar rymde Da Capos julkonsert, först en ”rolig” och sedan en ”stämningsfull”. Det är klokt och självklart att dela på det, för man lyssnar onekligen på lite olika sätt. I första avdelningen höll damernas körklang sedvanligt hög klass även när de rörde sig mycket – det är inte lätt – och homogeniteten fanns med genom ”kör-humorn” (jo, den är av en särskild sort) i de små tablåerna som även gav mycket för ögat: täta (och smidiga) klädbyten, huvudbonader och diverse tillbehör.
Formen var en parodi på ”På spåret” och andra tv-tävlingsprogram. En inspelad Magnus Bäcklund var programledare (med många poänger), kören var ”decemberfamiljen” och det var ett snillrikt grepp för att få struktur på anrättningen. Damerna trivdes på scenen, och det smittade av sig på den fullsatta lokalen. Det lät bra, kören äger en gedigen rutin som förmår matcha entusiasmen. Men ”Dancing in the street” var svår att göra något av…
Andra avdelningen var mer stillastående, även om en försiktig och smakfull koreografi fanns. Härigenom blev också de musikaliska kraven större. Da Capo lät bäst när alla sjöng samtidigt, inte minst berörde deras underbara unisona sång i ”Bereden väg för Herran”. Det bjöds också på julstandards som ”Betlehems stjärna” och ”A child is born”.Henrik Bergions trio beledsagade alltsammans, och jag gissar att Bergion skrivit många av arrangemangen. När brassoktettens varma och vänliga klang förenade sig med kören och Sten Bäckman i ”Adams julsång” lät det både maffigt och innerligt. Vilket arbete som lagts ner! Heder åt Gunilla Frödén och Da Capo som förmår förnya sig år efter år.