Men det blir ingen "Stad i ljus", ingen "Judy min vän", inte ens någon HasseåTage, någon av Jacques Brels mest kända, knappt ens något Björn & Benny denna torsdagskväll.
Körberg vill något annat med den här konserten. Den öppnar med "Mitt liv", Frank Sinatras "That's life" i en fyndig, självironisk text av Lars Nordlander. Därpå följer Ron Sexsmiths finfina, trösterika "God loves everyone". Körbergs märgfulla stämma fyller Crusellhallen, men allra mest överraskar sättningen i bandet: två akustiska gitarrer, en kontrabas och en snabbtänkt percussionist.
De är excellenta musiker alla fyra som lyckas fint med att variera detta unplugged-koncept. Det flexibla bandet ger Tommy Körberg möjlighet att pröva lite vad han vill. Bara notstället framför sångarens fötter vittnar om att det finns en låtordning, annars får man känslan av att hela programmet improviseras fram.
Mellansnacket är i stort sett som det brukar. Tommy klagar över sitt onda knä, sitt dåliga flås och exponerar sin hypokondri. Han levererar ett otal oneliners som "att gifta om sig är hoppets seger över erfarenheten". Kanske inte så vrålkul att läsa så här, men på scenen funkar det. Utfallen om artistkollegor är i stort sett strukna - och det tackar vi för.
Visst kanske det går på tomgång någon gång, men mellansnacket skapar igenkänning och förtroende. Typ det är ändå Tommy, han känns igen och vill han spela sina favoritlåtar för oss så varför inte. Och Tommy tar chansen, som värsta folkbildaren.
Det kan tyckas spretigt att blanda Frank Zappas "Cosmic debris" med Astrid Lindgrens "Fattig bonddräng", Jacques Brels sällan hörda "En flicka" med Doobie Brothers "What a fool believes" eller att köra en hederlig bluestolva efter Stings snygga ballad "Fragile". Men Tommy och bandet gör det med bravur och jag bara älskar det. Lusten, spelglädjen och den höga kvalitén gör att intresset hålls uppe hela tiden.
Skrattet är den kortaste vägen till människans hjärta och det utnyttjar Körberg. Han kör den ekivoka "Drömmen om Gun" och lockar fram rena Folkparksstämningen i salongen. Då slår han till med en rent magisk, teatralisk "Glimmande nymf" av Carl Michael Bellman. Kvällens höjdpunkt!
Så här håller det på. Tre timmar försvinner i ett nafs. Till sist slutar han med John Hiatts "Have a little faith in me", tätt följd av en långsam, sugande "Anthem" från "Chess".
Publiken reser sig innan den långa sluttonen hinner ebba ut. Den stående ovationen har sällan känts mer given. Och jag känner att jag måste uppdatera min John Hiatt-katalog.