Linköpings stadsfest
Lördag 23 augusti
Jag kommer ihåg första gången jag såg Den svenska björnstammen live. Det är mer än fem år sedan nu, men redan där slog bandet (konstnärskollektivet?) an en unik ton som färgades av melodislingor från 70-talets barnprogramsvinjetter, modern graffitikultur och en orimlig mix av gröna vågen och urbant klubbliv. I lördags blev det tydligt att få band förvaltar sitt eget koncept så bra som Den svenska björnstammen.
Scendekoren för kvällen är inspirerad av nya släppet ”I förhållande till” och påminner med sina tvådimensionella buskar och barnsligt målade röda stuga om en teaterkuliss på en Waldorfskola. Tillsammans med bandets excentriska, lite inåtvända uttryck blir känslan något av en performancesaga. Trots det är det musiken som står i centrum. Bland höjdpunkterna finns ”Snorvalp”, megahiten ”Vart jag mig i världen vänder”, ”Evig lycka” och avrundande ”Svalkar vinden”.
Det är ett smart drag av bandet att blanda upp det melankoliska materialet från ”I förhållande till” med sina party anthems från succédebuten ”Ett fel närmare rätt”. Det gör att den rusiga stämningen aldrig dras ner för mycket utan Kungsträdgården kokar under nästan hela konserten. Alltid händer det något på scenen: en fiol går sönder och lagas, en bandmedlem väljer att slå sig ner på mixerbordet och det dansas intensivt med långa, gängliga ben och armar i gymnastikshorts och bandlogotröja. Det är knappt en konsert – det är ett spektakel.
Musiktekniskt sett låter det kanske inte perfekt alla gånger, och det är väl konsertens enda tydliga nackdel. Men vad gör några skorrande toner här och där när Den svenska björnstammen blir Linköpings stadsfests självklara klimax?
Bäst: Dött lopp mellan den klubbiga euforin i ”Vart jag mig i världen vänder” och en av bandmedlemmarnas glatt blommiga byxor.
Sämst: Jag hade velat höra gamla godingen ”Dansmusik”.