Anna Stadlings Cash-koncept är nog inte självklart att lyckas med. Hans repertoar består ju rent musikaliskt av skäligen enkla treackordslåtar med rötterna i country och amerikansk folkmusik. Hur gör man personliga versioner av dem utan att göra våld på den tradition förutan vilken det inte blir så mycket kvar?
Sångerna är så intimt förknippade med Cashs sårbara macho att det kanske är lättare för en kvinna att tolka dem från en egen plattform, precis som Emmylou Harris gjorde för att antal år sedan.
Hur det än må vara så passade genren den här lilla kombon utmärkt. Stadling och hennes två medmusiker krånglade inte, varje sång fick vara så enkel som den gjorde sig bäst. Gitarristen Pecka Hammarstedt och basisten/gitarristen Andreas Nordell hade säkert kunnat snitsa till och jonglera med allt om de velat, men då hade mycket gått förlorat.
Deras återhållsamma komp lät i stället Cash och Stadling vara i centrum. Gitarrerna lät fantastiskt tillsammans, och när de adderade diskreta sångstämmor fick det stor effekt. Ett så naket musicerande främjade ärligheten, det kändes som att de sjöng och spelade sanningen!
Några sånger hade Stadling själv skrivit, men annars var det en tilltalande blandning av klassiker och mindre kända nummer från The man in black. Framförandet präglades av respekt för honom, något han absolut ska ha.
4:an i betyget tjänade Stadling ihop med sin röst: med ett ursnyggt vibrato och ”rätt” sorts heshet bar den fram texterna och förmedlade det svårmod och det tungsinne som vi i varierande grad alla känner igen.