Malena Ernman är en annorlunda artist, med opera-prestandan intakt (om hon vill) men mån om att punktera det alltför högstämda. Hennes framtoning och musikval var sympatiska. Här fanns, vid sidan av julens standardrepertoar, annat som platsade under kvällens rubrik ”I decembertid”.
Sparsmakade och återhållsamma arrangemang präglade kvällen, de hanterades av sextetten Svenska stråkensemblen, flöjtisten Janne Bengtsson och gitarristen Mats Bergström - den bäste inom sitt område om ni frågar mig, hans ackompanjemang av ”Allt under himmelens fäste” var mästerligt. ”Stilla natt”, ”Koppången” och de andra obligatorierna inramades av en välgörande strävhet medan allt sockersött lyste med sin frånvaro.
På det sättet lyftes Ernmans röst och fina diktion fram. Ibland sjöng hon nära mikrofonen och nästan väsande, medan höjdtonerna avslöjade hennes klassiska hemvist.
Gästartisten Lasse Berghagen och Ernman kändes på förhand som en osannolik kombo, men det fungerade utmärkt. Samspelet och det ömsesidiga gnabbandet flöt naturligt, utan den där generande känslan av inrepeterade repliker och skämt.
Något folkligare än Berghagen finns inte. Hans första bidrag var en julsång som knappast kan sägas tillhöra topparna i hans produktion. Däremot orsakade hans ”Som en blänkande silvertråd” välförtjänt en av kvällens varmaste applåder, inkluderande instrumentalisternas beledsagning.
Jag hann inte uppleva hela konserten, men om den slutade som den började så är mitt helhetsomdöme: trivsamt!