Östgöta musikdagar. Missionskyrkan
12 augusti
Vad roligt att musikdagarna passat på tillfället att engagera det nya stjärnskottet på jazzsidan, sångerskan Isabella Lundgren. Hon har redan hunnit med en hel del karriärmässigt och har ändå framtiden för sig. Tillsammans med pålitliga Östgötabandet inledde hon med tre standardlåtar, varav jag fann en mycket långsam "Embraceable you" särskilt njutbar.
Efter så mycket standardiserade melodier och former fick lyssnandet ny energi av hennes egenkomponerade "There is a time for everything". Texten hade hon hämtat ur Gamla Testamentet, som hon torde vara väl förtrogen med eftersom hon vid sidan av jazzandet studerar teologi. Hon sjöng den meditativt och skört men med en klar och rak röst, ackompanjerad endast av piano.
Vad är då hos henne som är så bra? Hon fraserar jättefint – ibland gick mina associationer till Stacey Kent – rösten är behaglig och hon använder ett kontrollerat vibrato vid "rätt" tillfällen. Och i Kurt Weills "It never was you" månade hon föredömligt om den sårbara texten.
Men här finns säkert också mer att utveckla vad gäller expressiviteten. När det var dags för en blues trodde jag knappast att det skulle ligga väl till för henne, men där hade jag fel. Hon lade in en annan växel, och i och med fler färger och starkare kryddor så fick hon bluesen att glöda sakta och sorgligt och vackert.
Den udda tolkningen av Dylans "It ain´t me, babe" bejublades av den stora publiken, men själv tyckte jag inte att hon fyllde ut eller tillförde det knappa styrfarts-tempot och den mer än luftiga ljudbilden med något nämnvärt. De båda avslutande numren, "The glory of love" och "Something´s gotta give" var dock helgjutna.
Jag måste också nämna Hans Åkessons fina Jan Allan-hyllning "Head and heart" som Östgötabandet spelade på egen hand. Underbar musik, inkluderande ursnygga solon från Åkessons altsax och Niklas Hakegårds piano.