Konsert
Norrköpings Symfoni- orkester
Sarah Chang, violin
Josep Caballé-Domenech,dirigent
Musik av Stenhammar, Sjostakovitj, Brahms
Linköpings konsertsal 7/9
Vilken säsongsupptakt!
Håller hösten vad premiären lovade blir det en minnesvärd säsong. SON:s nye förste gästdirigent, Josep Caballé-Domenech, som inte är mer än 32 år, visade sig vara en man med yvig gestik, utmärkt orkesterkontakt och betryggande grepp om skeendet.
Inledningsnumret, Stenhammars "Excelsior", är med förlov sagt inte särskilt engagerande. Den unge autodidakten som komponerade det formade orkestersatsen med en förbluffande säkerhet, det är sant, men han tycks vilja så mycket, fastän det inte är lätt att bli klar över vad det egentligen är. Den här tolkningen underströk den senromantiska karaktären, till exempel i fråga om variationerna i tempo och styrka.
Sosjtakovitjs första violinkonsert är ett av de verk av mästaren som präglats av konstnärernas villkor i Stalins Sovjet, fastän detta nu inte betyder att vi alla hör och upplever detsamma inför denna musik. Sarah Changs briljanta spel i solostämman blev för mig både en smärtans sköna klagosång, en uppfriskande och okuvlig protest och en (passacaglians sköna) bekännelse till livet.
Slutnumret, Arnold Schönbergs orkestrering av Brahms pianokvartett i g-moll, klingade som ett alldeles autentiskt Brahms-verk. Programhäftet säger att Schönberg gjorde sin orkesterversion av tre skäl: han tyckte om verket, det spelades sällan och spelades inte bra.
Man kan få för sig att det fanns ett fjärde: Schönberg, som vid tiden för sin bearbetning (1937), hunnit vända upp och ner på mycket det vedertagna, tilltalades av Brahms fria men särdeles sakkunniga sätt att förhålla sig till den traditionella sonatformen.
Hur som helst: här spelades med briljans -- särskilt i den fjärde satsen, där dirigentens entusiasm inför Brahms/Schönbergs sätt att komponera/arrangera "alla Zingarese" verkligen smittade av sig på orkestern.
Och nu ser jag fram emot fortsättningen!