Nationernas Hus, Linköping
23 januari
Få lokaler i Linköping har haft så stor andel redan på förhand vunna konserter som Nationernas Hus. Festande studenter är helt enkelt svåra att misslyckas inför. Ett tydligt tecken är att inte ens Solens försening på 45 minuter förtog något av stämningen.
Bandet har ett tilltalande mörker som för tankarna till valfri smådeprimerande brittisk industristad under tidigt 80-tal. Med sin andra skiva har de börjat hitta fram till en större publik och kvällen är i stort sett fullsatt.
Solen inger inga falska förhoppningar. De står gravallvarliga och svartklädda och utstrålar allt det mörker som texterna förmedlar. Sångaren Erik Hillborg har ett klädsamt avmätt uttryck som inte står Liam Gallagher långt ifrån. Publikfrieri är inte direkt Solens grej. De bedyrar att de tycker att det är kul att vara i Linköping, men det är svårt att hitta något som faktiskt också visar det.
Samtidigt så är Solen smått fantastiskt när det kommer till låtarna. ”Till dom som bryr sig” och ”Kom kom kom” är låtar som är så bra att de förtjänar att bli störst i Sverige. Åtminstone en vecka eller så. Och extranumret ”Solguden” är ett kapitel för sig. Den är så långsam och tung att det inte går att jämföra med något annat än doom metal. Vilket blir smått bisarrt när man tänker på att det handlar om svårmodig svensk pop. När Solen lämnar lokalen har de lyckats att spela kortare än sin egen försening. Samtidigt som det går att invända att de kunde spelat minst dubbelt så länge, kanske gett ett halvt leende och inte varit så försenade, så är det ibland skönt med band som inte bryr sig så mycket om vad folk tycker.