Att kalla orkestern för en institution i stan är ingen överdrift, och det märktes också på den rutin och säkerhet som trängdes på Sagas scen. Här fanns flera godbitar att glädjas åt. En av dem var ”A summer wind” i en snygg bearbetning av Gunnar Andersson. Annars kom flertalet arrangemang från Wåhlins egen penna, och det hantverket är inget annat än grymt imponerande!
Bandet gjorde ett ganska ”snällt” intryck, musiken hade runda och mjuka hörn och det var inget som small. För min del hade det duktiga kompet gärna fått ta ut stegen betydligt. Orkestern agerade dock rörligt, smidigt och svängigt.
Men varför detta disciplinerade allvar, var fanns spelglädjen? Kanske är det en frukt av det myckna spelandet till dans genom åren, då är det ju få eller inga som koncentrerar sig på hur bandet på scenen ser ut . . .
Gästande Nisse Sandström gjorde några habila inhopp med sin tenorsax. Han är en musikant som alla beundrar på goda grunder, men som presentatör var han ärligt talat ganska valhänt, utan koll på musikernas namn eller vilken låt som skulle spelas härnäst.
Wåhlins barnbarn Ludde spelade ”Somewhere” på morfars trumpet. Flitigaste solisten var annars saxofonisten Martin Olsson, när han i ett soloparti bytte till klarinett innebar det en välkommen klangvariation. Vokalisten Margareta Karlsson försvann ofta i ljudbilden, men rösten och publikkontakten lyftes fram och blommade ut i och med att hon släppte förtöjningen till textbladet i ”The things we did last summer”.