Konsert
CCCC
Östgöta Blåsarsymfoniker, solister Dan Larsson, Andreas From och Erik Rapp. Dirigent Cathrine Winnes
Crusellhallen 21/11
I Linköping räknar vi ju tonsättaren och den musika-liske mångsysslaren Crusell som ”vår”, och eftersom jag inte tror att han är så flitigt förekommande på konsertprogrammen annorstädes är det viktigt och värdefullt att Blåsarsymfonikerna ser till att hans musik klingar.
I hans ”Concertante för klarinett, fagott, valthorn och orkester” innehades solistrollerna glädjande nog av Larsson, From och Rapp från orkesterns egna led. Det är alltid roligt när musiker ur kollektivet kliver fram och visar sin individuella skicklighet.
Ingen skugga över någon av de medverkande, men Crusells tidstypiska och lättsamma musik var ärligt talat en aning slätstruken.
Bland alla arpeggion och löpningar fanns dock vackra och cantabla partier, något som de milt klingande soloinstrumenten verkligen tog tillvara på.
Efter paus lyfte allt på ett remarkabelt sätt, det till-rättalagda byttes mot det spännande och oväntade i ”Azraeel Suite” av den synnerligen nutida Albert Schnelzer.
Azraeel är namnet på dödsängeln och orkestern målade upp skakande bilder som satte fart på tankar och associationer. Spelade inte Blåsarsymfonikerna annan musik av Schnelzer för en tid sedan?
Detta var i vilket fall som helst långt mer engagerande. Förmodligen ganska trixigt att spela och hålla samman till en fungerande dramaturgi, men det lyckades orkestern och deras nya chefdirigent Cathrine Winnes strålande med. Utan ett framförande på den här höga nivån hade det garanterat blivit noll och inget kvar av Schnelzer...
Winnes ledde det hela med stora och tydliga gester. Hon visade också pedagogiska ambitioner i det att hon på sin behagliga norska (varför låter norrmän automatiskt så glada och trevliga?) presenterade Schnelzers musik på ett sådant sätt att det påverkade lyssnandet positivt.
Välkommen till Östergötland, Cathrine Winnes – det här var en lovande början!
Kvällen innebar att årets Crusellstipendium delades ut till 31-årige dirigenten Johan Larsson, ett mycket gott val. Prisutdelare var Linköpingsbekantingen Per Borin, numera verksam i Tyskland. Borin fick de allra första stipendiet 1989.
Därefter visade orkestern åter sin klass genom sin smidiga rörlighet och rytmiska driv i Sjostakovitjs ”Festive Overture” – praktfullt, underbart.