Entombeds LG Petrov kallar tillställningen för kvällens förfest i mellansnacket. Och med tanke på tidpunkten så stämmer det onekligen ganska bra. När Entombed intar scenen vid niotiden, har tre förband avverkats i snabb takt. No Hawaii inleder med någon sorts flumcore, som följs av hardcore med Lucius, och slutligen kör Rawhypnols ett pass klassisk punkrock.
Det är sannerligen ingen dålig uppställning som Club Mogwai presenterar när de startar sin säsong, men det råder ingen tvekan om att större delen av publiken främst har kommit för att bevittna det monster från underjorden som är Entombed. För det är så det känns; som ett primitivt väsen som kör över allt och alla i sin väg. Symptomatiskt nog så hälsas inte bandet av det sedvanliga jublet, utan av spridda vrål från publiken. Men allt är i sin ordning. Det ska vara rått och primitivt. Entombed funkar inte på något annat sätt. I det sammanhanget kanske inte Skandiateatern är det bästa av spelställen, men den här kvällen funkar det. Mycket tack vare kraften och tyngden hos Entombed som gör att inget annat än musiken spelar någon roll.
Bandet har ett par struliga år bakom sig, men det märks verkligen inte. LG skuttar runt som ett troll ur "Sagan om ringen", och resten av bandet ser också ut att trivas. Man blandar material från hela sin två decennier långa karriär. Tendenser till enformighet infinner sig emellanåt, men för det mesta är det bara att njuta. Av att bli överkörd.