Sköna vintertoner med stark kör

"Vintertoner", Gustaf Sjökvists kammarkör, Linköpings domkyrka

Gustaf Sjökvists kammarkör från Stockholm uppfyllde högt ställda förväntningar i Linköpings domkyrka.

Gustaf Sjökvists kammarkör från Stockholm uppfyllde högt ställda förväntningar i Linköpings domkyrka.

Foto: Mikael Svensson

Konsert2015-02-10 15:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Dirigent: Ian Plaude

8 februari

Gustaf Sjökvists kammarkör uppfyllde väl de högt ställda förväntningarna. Det är glädjande att domkyrkomusiken upplåter tid och plats till en av Sveriges absolut främsta körer och att man vågar satsa på ett program som presenterar det allra bästa av nutida konstmusik.

Ingvar Lidholms ”Laudi” från 1947 som inledde konserten var banbrytande inom den samtida svenska körmusiken. Musiken vilar stadigt på klassisk grund (Lidholm kunde sin Palestrina) och är stram och kastar sig mellan ångest och jubel. En självklar och magnifik inledning på en konsert av det här slaget.

Andrea Tarrodis ”Ekarna” var ett skirt och klangligt mycket vackert stycke som passade Domkyrkans valv väl. Thomas Jennefelt, en av de mest produktiva förnyarna av svensk körmusik, hade tonsatt en Harry Martinson-text, ”Granen”, som var ett fint recitativiskt landskapsmåleri.

Det är verkligen bra när blandade körer, för att variera klangbilden, delar upp sig i mans- och damkör, men det är också avslöjande om andraaltarna inte förmår utgöra det viktiga fundamentet i damkörssatsen och förstatenorerna inte har rutin på att sjunga förstatenor i manskör. Poulencs fyra Franciskusböner klingade stiligt i de två homofona mellansatserna medan de mer polyfona yttersatserna var lite spretiga och kändes inte färdigrepeterade.

I Arvo Pärts ”Tribute to Caesar” är texten hämtad ur Matteusevangeliet där fariséerna försöker sätta åt Jesus genom att fråga honom om det är rätt att betala skatt till kejsaren. Pärt gör av denna händelse en dramatisk sats som klingade magnifikt. Clytus Gottwald har arrangerat flera Mahlerstycken för kör och här bjöds vi på den undersköna ”Urlicht”, från den andra symfonin, där körens låga basar fick briljera med en stadig botten. I den avslutande ”Friede auf Erden” av Schönberg valde Plaude ett lite för snabbt grundtempo för Domkyrkans akustik och den riktiga friden ville inte riktigt infinna sig i de vackra Friede-slingorna.

Den vikarierande dirigenten Ian Plaude ledde rutinerat kören med tydlig och säker gestik.